Time needed to treat förklarar varför du överskattar och underskattar primärvården

När jag sätter mig ner med min patient Rolf kan jag se stressen i hans ansikte.

Skilsmässan har tagit hårt på honom, och hans ohälsosamma levnadsvanor har kommit ikapp honom. Rolf har diagnostiserats med högt blodtryck, högt kolesterol, diabetes, psoriasis, lumbago och tidigare depression.

Medicinlistan är lång, och jag kan se att han är överväldigad. Han har ju inte hämtat ut hälften av hans förskrivna recept och han erkänner att han inte tar de som han har hämtat ut som förskrivet.

Under vår 30-minuters konsultation måste jag prioritera mina åtgärder. Som allmänläkare känner jag alltför väl till utmaningen som ingår i arbetet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid för att ta itu med var och en av Rolfs tillstånd och följa alla riktlinjer till punkt och pricka.

Även när jag och Rolf går igenom vad riktlinjerna rekommenderar medger Rolf att han själv tycker det är orimligt att han ska följa hela listan.

Samtidigt upplever mina kollegor att "primärvården förväntas klara av" att göra mer av det som är rutin för våra kompetenta kollegor på sjukhusen som är experter på en avgränsad grupp diagnoser.

Men redan nu vet vi att om alla riktlinjer för förebyggande vård, kronisk sjukdom och akut vård tillämpades på en lista på 2500 vuxna så behöver vi jobba i upp till 27 timmar per dag.

Och då har vi inte ens räknat med det viktigaste: att lyssna på våra patienter med nytillkomna besvär och utreda dem för eventuella nya behandlingskrävande diagnoser.

Det belyser vikten av att framöver beakta "Time Needed to Treat" (TNT) när riktlinjer utformas. Något som nyligen belysts av Minna Johansson och kollegor i British Medical Journal.

Det belyser också behovet av en avgränsad patientlista med #1000perläkare.

Primärvårdens förmågor överskattas.

Så med Rolf fokuserar jag på det viktigaste. Han berättar att han brukade vara en flitig träningsentusiast, och sedan hans skilsmässa har han blivit nyfiken på att börja styrketräna igen, men ryggvärken hindrar honom.

Vi kommer överens om att han ska ta sig till gymmet två gånger i veckan efter morgondosen av hans nya smärtlindrande mediciner som jag förskriver.

Detta beslut innebär att jag INTE tog itu med alla Rolfs tillstånd enligt riktlinjer under denna konsultation.

Men jag vet att genom att öka hans fysiska aktivitet så har Rolf bättre förutsättningar att ta itu med resten nästa gång vi ses. Fysisk aktivitet kommer förbättra hans mentala hälsa, blodsocker, ryggvärk, och allmänna välbefinnande.

Scenariot med Rolf är fiktivt, men illustrerar allmänmedicinens dagliga utmaning: prioritering.

Som läkare bör vi tänka efter när dömande tankar dyker upp om att riktlinjer inte följs.

Istället bör vi förstå utmaningarna och komplexiteten i allmänmedicin och inse att prioritering ibland är nödvändigt för att ge våra patienter den bästa möjliga vården.

En specialist i allmänmedicin är specialist i patientcentrering, prioritering och diagnostik. Abstrakta koncept som jag önskar jag kunde förmedla på ett bättre sätt.

Men mina kollegor i primärvården är jävligt bra på just patientcentrering, prioritering och diagnostik trots att de ofta har ca 6 timmars kliniskt arbete per dag och inte 27.

Primärvårdens förmågor underskattas.

Min kollega Daniel Eriksson från Distriktsläkarflreningen VGR formulerade det hela väldigt bra:

"Jag tror många både läkare, patienter, politiker och jurister missförstår vad riktlinjer finns till för och varför. Det är ingen lag som måste följas som tur är. Jag ser det mest som utbildningsmaterial och jag tror många skulle må bra av att tänka på det sättet."

I 9 fall av 10 finns det en rimlig anledning till att en riktlinje inte har följts, och det är när vi som läkare aktivt frångår vissa riktlinjer som vi använder vårt omdöme om vad som är bäst att göra för just den här patienten i just den här situationen.